Ahlan Adaghs vidare noteringar

Inget Nycon blev det, men vi såg att en spelledare för ett Symbaroum-scenario bar våra färger, sånt är fint. Snart jävlar, gott folk. Och under tiden, rapport från muntergöken Ahlan Adaghs resa genom det inre Ibstadwen. Vi fortsatte längs med vägen mot Henad Bogh. En vidrig vind låg på från nordost, och det snöade och var kallt och jävligt. Som tur var hittade vi en skogshuggarhydda i skogen. Huvudet är fullt av motstridiga tankar. Dagar utan Maralda: 2889 Det låg snö på marken när vi vaknade efter en lugn natt. Vi red i rask takt och kom fram till en liten by som hette Pendo framåt skymningen. En lokal dåre visade oss vägen till Abbes; det lokala värdshuset. Zolkert fick hjälp med handen av en helerska, vi får se om det blir något av det. Dagar utan Maralda: 2890 Vi fortsatte mot Henad Bogh. Abbe sa att vi kunde hinna fram till kvällen, och redan sent på eftermiddagen siktade vi staden. Vi blev insläppta genom stadsporten mot någon sorts avgift och möttes av ett stort brinnande bål på ett torg. Döm om vår förvåning när vi fick se Barbarelius sitta i stupstock i dess sken. På Husmors Vrede tog vi in, fick oss grillad gädda och njurpaj. Folk kastade kniv. En kvinna som vagt påminde om Maralda, och som presenterade sig som Mira Solgadd lärde mig hur man gjorde. Hon berättade att hon träffat en harpist vid namn Maralda en bit västerut för någon månad sen! Vid knivkastningen förlorade jag pengar mot bonden Bronco, men förlorade mot Mira, som i sanning var en mästare på sitt värv! Storsint nog efterskänkte hon de förlorade seratherna, och vi delade en kagge cider. Inte nog med det, denna dam skänkte mig också tre fina kastknivar för fortsatt praktiserande. En mycket trevlig kvinna. Det visade sig dock att hon var i staden för att träffa sin uppdragsgivare Barbarelius. Undrar just vilket uppdrag han skulle förse henne med? Nåväl, som sagt, en mycket trevlig kvinna. Bästa kvällen på mycket länge, kanske sedan Vardad Thore. Nej förresten, mycket bättre. Dagar utan Maralda: 2891 Zolkert berättade senare att hon gått ut på torget och frågat ut Barbarelius som satt fast i stocken. Barbarelius hade först förnekat all kännedom om oss, men hade sedan tappat fattningen och utlovat att han skulle döda oss så fort han kom ut ur sitt fängsel. Som tur är berättade stadsvakten som bevakade honom att han direkt efter uppvisningen skulle placeras bakom lås och bom på obestämd tid. På morgonen fann vi att Barbarelius blivit fritagen under småtimmarna. Med all säkerhet Mira Solgadd. Vi provianterade och gav oss skyndsamt iväg. Kallt i luften. Den vita vintern har kommit till Ibstadwen – det måste vara Ghyreds verk det också. Vi slog nattläger i skogen. Dagar utan Maralda: 2892 Vi vaknade till ännu en kall morgon. På kvällen kom vi till en by i skogen; Huldin Randa. En samling hus, mer en gård faktiskt. Vi fick övernatta i en lada, vilket kändes helt okej efter den kalla ritten. Dagar utan Maralda: 2893 Vi kom ut ur skogen, och framåt eftermiddagen siktade vi Jahnana. Vägen upp mot höjden staden ligger på lystes upp av Ahrmans tjänare som kantade vägen som en ljusbärande allé. Det bådade gott. En aros predikade på ett torg – en hor- eller häxkarl eller något skulle bestraffas offentligt. Shula hette han. Det bådade gott. Vi tog in på Stigande Solen, åt fläsk och drack vin. Sedan gick vi till sängs. Dagar utan Maralda: 2894 Idag ska vi ta oss till släkten Wutans ägor. Det är där vi misstänker att ytterligare en del av svärdet står att finna, enligt vad kartan och Sigvard av Rigvard berättat för oss. Jag håller inte riktigt koll på våra planer och vart vi är på väg om jag ska vara ärlig, tänker mest på Maralda och när jag ska få återse henne. Sedan vi kämpade mot Ghyreds armé av levande döda har de ljusa tankarna dessutom fått stå tillbaka för andra av mörkare natur. Men vi försökte i alla fall utarbeta en plan för hur vi skulle kunna komma in i Wutans residens på ett smidigt och fredligt sätt. Jag tänkte att vi kunde köpa ett par tunnor av det (ypperliga) vin vi drack på den Stigande Solen och utge oss för att vara vinhandlare eller helt enkelt komma med en present till Isined som är ättens matriark. Men vinet visade sig vara för dyrt, bedömde Silverfalken, och Zolkert sprang omkring för att få audiens hos den inom zanoun och helande kunniga Mäster Olongo. Denne pohn återställde faktiskt Zolkerts hand, men när vi reste mot Wutans marker, var det utan vare sig vin eller en plan större än att helt enkelt hålla oss till sanningen, berätta att vi var vägfarare som sökte natthärbärge. Nu bryter vi upp från vår lilla rast. Fortsättning följer.