Stämningstext: Guapatrosj #1

Ebelo, Maghdanold, Yulesa Dinster, 3018 e. F.

”Guapatrosj! Isat! Visst är det ni som är Guapatrosj?”

Rösten, som passade pojken mer än väl, skar genom luften i det inre skänkrummet på tavernan Halta Krabban; stångade sig genom de tjocka missfärgade dunsterna och den samlade odören av rök från den knastrande brasan i den öppna spisen där skänkrummet angränsade mot kök och skänkdisk och de hundratals olika tobakssorter som genom åren förbränts i lika många varierande rökdon, samt de ifrån blött ylle, salt havsluft, otvättade kroppar, sur öl, gammal fylla och någon sorts stor fisk som grillades över härden.

Rösten var gäll och forcerad, och dess framtvingade skärpa antydde att gossen samlat sig lite för länge inför ansatsen att avfyra frågan.

  ”Det är det verkligen inte. Försvinn, pojkusling!” morrade Guapatrosj till svar. Nog rådde det ingen tvekan om att målet för frågeställningen var just han själv och ingen annan, men bara en idiot skulle tillstå att han var Guapatrosj just nu och just här, och Guapatrosj var kanske en idiot i många avseenden, men för tillfället var han (hyfsat) nykter och (hyfsat) klartänkt. Så han underströk sitt nekande med en barsk blick under det slokande hattbrättet och försökte med den kommunicera att så var det med den saken, med bestämdhet, och var nu snäll och gå härifrån innan något ont händer dig, pojksvin!

Pojken blev uppenbart en smula bragd ur fattningen vid nekandet, men hans blick (även den matchade rösten – ögonen var grällt och skärande blå) avslöjade tvivel, och han gjorde ingen ansats att gå. Guapatrosj granskade honom under slokhatten. Barnet var ingen gatunge; för det var han för ren och för anständigt klädd. Inte heller var han någon av Fonterra-ordens springpojkar (de bar alla en liten skära i läderrem runt halsen), och hans dialekt var alldeles tydligt lokal, så han var med största sannolikhet ingen utländsk skeppspojke heller. Köpmännens och hantverkarnas barn rörde sig sällan i de här delarna av staden, och några andra ungar hade Guapatrosj inte sett till sedan han kom till Ebelo för en knapp måne sedan.

Pojken skruvade oroligt på sig där han stod, som visste han inte vad det var tänkt skulle ske härnäst. Med en rörelse så snabb att Guapatrosj bara nätt och jämnt hann uppfatta den placerade han ett hopvikt och med vax förseglat pappersark i en blöt ring av öl på bordsskivans nötta yta framför honom, innan han vände sig om och tycktes rinna ut genom tavernans dörr, som fortfarande så här dags stod öppen eftersom vinden – som för dagen och årstiden varit ovanligt loj och mild – låg på från väst.

Guapatrosj svor tyst för sig själv och lade sin stora handskbeklädda hand på det vikta arket medan han sökte av skänkstugan med blicken under skuggan från hattbrättet. I den del av inrättningen där han suttit vakt sedan han någon gång kring lunch gjort entré på tavernan hade han hela tiden varit ensam, sånär som på den stackars grå trasa till tjänsteflicka som då och då gjorde en rond för att se att allt var till belåtenhet. Vilket det naturligtvis inte var, fast det kunde ju inte flicktrasan göra något åt.

På andra sidan den öppna spishällen vars brasa knastrade och osade ikapp med de små oljelamporna som stod placerade på de större borden och facklorna som hängde i hållare vid dörren på utsidan, men vars rök envisades med att ta vägen genom det främre skänkrummet, satt de vanliga stamgästerna: Det var främst sjåare och arbetare som kände varandra väl, ett mindre sällskap unga män med spretiga skägg som Guapatrosj trodde sig ha listat ut var värdshusvärden Ymdors söner, samt ett medelålders fiskstinkande par i saltstänkt vadmal som såg ut att ha lika mycket sjögräs som hår på sina huvuden. Det hände att Halta Krabban frekventerades av större sällskap sjöbusar och gastar från handelsskeppen som stundom låg förankrade någon fjärdingsväg ut i viken utanför staden, men den här eftermiddagen var än så länge lugn. Gästerna tycktes vara upptagna med sitt; det lågmälda skvallret och de trötta betraktelserna, det sura ölet och ältandet av de ändlösa vedermödorna.

Guapatrosj smackade belåtet för sig själv. Ingen verkade ha lagt märke till det märkliga barnet med den påträngande blicken.

Han förde brevet – för det var något sorts brev, det var han säker på – till en av de djupa fickorna i den grå yllemantelns foder och förde ölsejdeln till munnen bara för att märka att den redan var urdrucken.

”Agika!” ropade han efter flicktrasan som skymtade fram bakom skänkdisken. ”Mer öl hitåt! Och lite av den där fisken, om den är genomstekt!”

***

Ebelo hukade under regnet.

Regnet var evigt i Ebelo. Ständigt närvarande, mer som ett draperi av knappnålstunna droppar än som piskande skyfall, men alltid där, som en för alltid fördragen ridå av vatten så fint och tätt att det mest liknade en dimma. Ute på det grå havet i Iohmed Belon guppade ett par koggar i den krabba sjön, och ostyriga flockar stormfåglar skränade ivrigt där de patrullerade luftrummet kring stadens lilla hamnområde innan de flög tillbaka över viken och tillbaka igen.

Dagern var grå, som den brukade vara, och nu när solen var på väg ner bakom himlavalvets blyfärgade molnsjok var det tillräckligt skumt även inne på det i någon mån upplysta inre skänkrummet på Halta Krabban för att Guapatrosj skulle behöva kisa betänkligt när han försökte tyda det som stod skrivet på pappret som den märkliga gossen lämnat på hans bord. Inte ens oljelampan som han knyckt från ett av de större borden i det främre skänkrummet skänkte särskilt mycket hjälp åt hans trötta ögon. Att han vid det här laget dessutom hade arbetat upp en stadig berusning helt i paritet med den han åstadkommit föregående kväll och kvällarna innan dess gjorde inte läsningen lättare.

Fem rader stod slarvigt skrivna med billigt bläck på det fuktiga arket, kunde Guapatrosj konstatera sedan han lossat förseglingen som saknade stämpel:

Adad i ater tilorn

fyahm re uler ater

Dabah ater plagha itrad

deben der imber raltha

Reah serath

Ilsket knycklade han ihop det redan skrynkliga pappret till en liten fuktig boll. Någon han ”inte kände” behövde honom för att fortsätta ”sin resa”? Det sista han ville var att vara föremål för någon annans behov. Hade han inte gjort allt han kunnat för att klippa alla band till alla tänkbara behövande efter ståhejet i Patos Merine? Han hade knappast styrt kosan mot det här gudsförgätna blåshålet för nöjes skull! Det var inte meningen att någon skulle veta att han befann sig här. Faktum var att det – åtminstone kanske – rent ut sagt skulle vara livsfarligt för honom om det blev känt. Inte för att han brydde sig speciellt mycket om ifall han skulle råka dö, men det skulle i sådana fall ske på hans villkor!

Han svor tyst och reste sig upp. Det knakade i hans knän, och han gned sig över ländryggen när han långsamt och med stela rörelser gick fram till den sprakande brasan och matade den med pappersbollen. Elden flammade tacksamt på härden, och Guapatrosj vände sig mot Agika som nu fått sällskap av värdshusvärden bakom skänkdisken.

Han var en man med ett utseende inte ens en synskadad öm moder skulle ha kunnat uppskatta: Näsan såg ut som en rödlila bukett sönderkokt blomkål, och ögonen var små och vattniga och satt olika högt i det koppärriga, rödfnasiga ansiktet. Gulgrått hår låg som en hjälm av möglig halm över hans deformerade hjässa, och ur den utskjutande underkäken stack en tumslång gul bete upp och skavde mot den gråstubbiga överläppen.

Guapatrosj hyste en innerlig tillgivenhet för mannen, och det i sig var anmärkningsvärt eftersom det inte hörde till vanligheterna att han hyste några känslor för någon alls. Gjorde han det var de sällan heller av godartad natur.

”Har du lust att ge mig en sejdel till, Ymdor”, bad han, och lade upp en kvarts serat på skänkdisken. ”Och har du någon slivozima kvar? I sådana fall skulle jag vilja be att få ett krus av den också, med en liten kupa.”

Han krafsade runt i en av mantelns innerfickor och fick tag på ett mynt; en halv serat, som han bytte ut mot myntet av den mindre valören på disken.

”Det här borde räcka för det jag redan druckit också. Och för fisken.”

Ymdor nickade, smackade och grymtade och avfyrade vad som skulle kunna ha varit ett leende, medan han gick in genom dörröppningen bakom skänkdisken och kom tillbaka med ett bastlindat lerkrus om ungefär ett kvarter prima slivozima.

Guapatrosj tog tacksamt emot kruset och fattade med den lediga handen tag om handtaget till ölsejdeln som Agika fyllt på från fatet. Han satte kurs på sitt bord i det inre skänkrummet, slog sig ner och inbegrep sig med den inte alltför oangenäma uppgiften att byta den puttriga endast stadiga berusningen mot en hejdundrande kalasfylla.

Han studerade tavernans gäster, som droppade av och ersattes av nya, likadana. Slitna, hårt arbetande män och kvinnor som lade det lilla de kunde avvara av brödfödan på en delad sejdel och ett par timmars oengagerat och avkopplande skvaller i den relativt torra värmen Halta Krabban kunde erbjuda. Han suckade trött och lät tankarna driva iväg, medan slivoziman värmde hans inre.

Han hade kommit till Ebelo mest för att det var ett icke-ställe att leta efter honom på. Man kan säga att prisjägaren hade ett pris på sitt huvud; att jägaren var den jagade. Det var åtminstone vad han utgick ifrån, även om han inte hade faktiska belägg för antagandet.

Men ändå. Klimatet i Patos Merine hade oavsett faktiska belägg eller avsaknad av sådana minst sagt varit ohälsosamt för honom när han lyckades lämna Ayrosina på den trefaldigt förbannade Kapten Karis direkt hälsovådliga kogg. Och det var faktiskt inte någonstans överhuvudtaget hans, Guapatrosjs, fel.

För det första var det inte han som hade kommit på idén att de skulle tävla i prickskytte med armborst mot äpple-på-huvud på den unge ihmirised Dorintafha (det var den där skrofsknullade dvärgen som sökt deras sällskap vid lägerbålet. Guapatrosj hatade dvärgar.) För det andra var det inte han som införskaffat all den ymnigt flödande slivoziman. Och – och detta var viktigt – det var inte han som avfyrat skäktan som genomborrade den unge fogdens svettblanka panna och sände honom till den nådiga Abicia. Det var den andre, den unge oerfarna, den han i ett ögonblick av svagsinthet gått med på att ta under sina vingars skugga. Det hade varit Ubnar Dostars idé. Lite grann som att ha en väpnare eller åtminstone någon sorts passopp, hade han tänkt (och det var faktiskt exakt vad Ubnar Dostar hade sagt också) och därtill någon som med beundrande ögon insöp alla hans drapor och skrönor och närde och matade hans svällande ego, alltmedan de lokala böndernas hemkokta sprit förtärde det som fanns kvar av hans ömkliga innanmäte. Spriten var det för övrigt ynglingen som införskaffat också den där olycksaliga natten, för att fjäska.

Han hade från början förstått att uppdraget var nästintill dödsdömt. En av Patos alla gudfruktiga lotarise – en viss Cagan Ronzerath - hade sökt upp honom på ett värdshus av alla ställen, och erbjudit honom en hiskelig mängd silver för att diskret infånga den unge fogden och föra honom till riddarordens kapitelhus. Av gammal hävd och komplicerad yrkesetik ställde Guapatrosj aldrig för många frågor om anledningar och bakomliggande konflikter som möjligtvis kunde ligga till grund för att hans tjänster efterfrågades, men nog hade han undrat vad en riddersman endast underställd någon mer eller mindre uppdiktad gudom kunde ha att skaffa med en ung landsortsfogde och med vilken rätt han ämnade infånga denne. Han ångrade inte att han aldrig brutit mot sina tvivelaktiga principer och ställt frågan eftersom allt ändå, oavsett dunkla motiv, hade gått käpprätt åt skogen, men han ångrade sannerligen att han tagit sig an den unge smilfinken Deogan.

Som i ett rus – han befann sig de facto i ett sådant – mindes han den lätta känsla av panik han känt när Dorinthafas skalle penetrerades av armborstskäktan, och de närmast följande timmarna. Hur han raskt hade huggit huvudet av den påträngande dvärgen, daskat till Deogan så att han ostadigt och lealöst med huvudet före tumlade in i stammen till den gamla ek vid vilken ungfogden var fastbunden och bundit honom på motsatt sida fast på samma sätt, medan pojken fortfarande försökte hämta sig efter slaget mot skallen. Hur han hade sadlat sin gamla märr (henne saknade han faktiskt) och packat sadelväskorna.

Han mindes hur Deogan hade sett på honom när han satt upp – en vantrogen, tröstlös blick som man annars kunde ha väntat sig från ett barn i koltålder som blivit lämnat bunden i en myrstack av sin ömma moder.

Hur han, Guapatrosj, hade slagit bort tanken på att ta sin passopp av daga, och sedan ridit i sporrsträck mot Ayrosina, där han lagt en försvarlig del av förskottssilvret på ett ombyte kläder mer passande för en förmögen handelsresande och hittat ett skepp på väg att lägga ut. Vart det skulle hade han ingen aning om, och han brydde sig inte heller. Han avyttrade sin gamla märr för ett skamlöst underpris i de sämre köpmannakvarteren norr om djuphamnen och betalade Kapten Kari för överfarten till vart det nu var koggen skulle. Han packade ihop sig under däck med smutsiga gastar och en begynnande lunginflammation.

Målet för resan visade sig vara Mahgdanold – inte alltför långt bort vilket både passade och inte passade Guapatrosj – och lunginflammationen söp han snart bort någonstans ute i sundet.

Det tog inte lång tid att ta sig över till Mahgdanold, och resan var behagligt fri från intermezzon. När Kapten Kari sparkade liv i Guapatrosj en morgon låg hans skepp Sanpendho; Havsormen, redan för ankar utanför staden Mungoro på Mahgdanolds västkust, och kort därpå satt Guapatrosj i sina dyrbara men solkiga och stinkande kläder i ett litet skal till båt som raskt roddes in mot stadens utskjutande pirer, där mestadels fiskeskutor låg och guppade och skavde.

Mungoro visade sig vara ett ypperligt exempel på en riktig skithåla, och dessutom utgjorde landets västkust en sorts framsida mot det Patos Merine som Guapatrosj just hade lämnat, varför han använde det lilla av Ronzeraths silver han hade kvar – det var i själva verket en hel del – för att köpa nya kläder hos en besynnerlig liten krake till skräddare som han hittade i Mungoros milt sagt blygsamt tilltagna hantverkarkvarter.

Iklädd sin vanliga mundering – en brun tunika i slitstark vadmal med tillhörande ryttarbyxor, ett par rejäla stövlar med krage (Kapten Kari hade haft ett par som Guapatrosj under överresan mellan rusen ett par gånger avundsjukt sneglat på, så han beslöt sig för att skaffa ett eget par), ett bälte i skinn och den slokhatt han inte för en sekund hade tagit av sig sedan… ja, han kunde inte minnas när det hade varit – började han så att fundera på vad han skulle ta sig för härnäst, och åt vilket håll han skulle styra kosan.

Sitt svärd hade han burit med sig inlindat i ett smutsigt tygstycke, men armborstet – mordvapnet - hade han lämnat kvar hos den döde fogden och Deogan vid den gamla eken några dagsmarscher nordväst om Ayrosina i Patos Merine. Han kände en viss avsmak inför armborst när han tänkte på saken, och svärdet var en prima Emrôsina-klinga smidd av dvärgar (det enda det avskrapet dög till), så han skulle nog reda sig.

Han kände sig relativt säker. För sitt inre räknade han upp vilka som kunde tänkas vara ute efter honom, förutom den herre under vilken fogden lydde och de över denne som eventuellt brydde sig. Och uppdragsgivaren Lotarise Ronzerath.

Först var det naturligtvis alla de vanliga, de fiender en man gör sig när han är ute på äventyrarstråt: Slumpmässigt utvalda män som han hade tillrättavisat på värdshus och tavernor, renblodiga inavlade adelssprättar som han subtilt förolämpat eller besegrat i lekar och dueller, äkta män vars fruar och konor han lägrat, och banditer och rövare han förstört affärerna för eller rövat ifrån. De tillhörde det ordinära; vardagsmaten. Så egentligen återstod bara Lotarised samt Guapatrosjs mellanhand och förmedlare i Ayrosina; Ubnar Dostar (en rejäl karl utan ett endaste uns rent mjöl i sin säkerligen väl tilltagna påse, som varit det närmaste Guapatrosj kommit en regelrätt arbetsgivare och kanske även vän de senaste åren), samt Deogan, vilken han egentligen inte borde behöva oroa sig för.

Men av någon anledning gjorde han det.

Klart stod åtminstone det faktum att det skulle dröja lång tid innan han kunde förrätta sitt värv i Patos Merine igen, så han skulle göra bäst i att så småningom etablera sig här i landet, eller åtminstone hitta på något sätt att överleva och skrapa ihop tillräckligt med silver för att fortsätta anfräta sina hårt ansatta inre organ med vin och starka drycker inom den direkt överskådliga framtiden.

Han stannade ett par nätter i Mungoro. Sedan tog han anställning som skamlöst lågavlönad eskort åt en fet diversehandlare som ambulerade längs med Mahgdanolds sydvästra kuststräcka med sin likaledes feta åsna, och som på sista tiden hade känt sig iakttagen av ”märkliga fiskmän” som tydligen – om man fick tro den feta krämaren – i försåt lurade i vattenbrynet längs med de mer långgrunda sträckorna söder om staden, ivrigt väntande på att få sätta sina sabelliknande tänder i intet ont anande vägfarare.

Guapatrosj fullgjorde sitt uppdrag som eskort under sammanbiten tystnad.

Färden mellan de små fiskebyarna och till den lilla staden Yrvard på sydkusten tog sju eller tio dagar eller något i den stilen, och de förflöt naturligtvis alla utan minsta äventyrligheter. Prisjägaren lämnade därmed sin tillfälliga arbetsgivare någon serat rikare för att vila upp sig och supa ner sig under några dagar på ett fiskstinkande värdshus som av någon outgrundlig anledning kallades Sorgsna Svärdet, och vars föga lockande skylt föreställde ett illa snickrat träsvärd med en tår av mattgrå metall dinglande i ett litet snöre undertill. Där förblev Guapatrosj i fem dagar, tills han hamnade i en dispyt med värdshusvärden om vem som rätteligen ägde tillträde till värdshusvärdinnans privatare delar, varvid han var tvungen att ge sig av.

Han provianterade på en bondmarknad utanför Yrvards norra portar och påbörjade en påfrestande vandring över de vidsträckta slättlandskapen, som vid den här tiden på året dagtid var både var vindpinade och solstekta och samtidigt färgprunkande och väldoftande på grund av de återkommande stilla nattliga regnen. Allt detta – vinden, solgasset, fibblorna, saltvallmon och nattregnen - provocerade Guapatrosj, men färden över slätterna var smärtfri om än tidskrävande. Han fann det svårt att orientera sig utan kännedom om landmärken, och han hyste en total renons på intresse för astronomi och dylikt larv, så det slutade med att han vandrade tills han såg havet, och sedan använde han det lilla han hade kvar av sin spritslitna hjärna för att gå åt rätt håll, det vill säga norrut.

Han avverkade ytterligare några byar till fots, och ibland uppsutten på någon vänlig bondes eller gårdfarihandlares kärra. Halvdana ursäkter till städer och köpingar vars namn han inte för sitt liv kunde minnas avlöste varandra innan han – vid det här laget både trött och sliten - i slutet av yulesa lahman ankom till Ebelo, Mahgdanolds tvivelaktiga pärla i öst. Där letade han raskt reda på ett mycket billigt värdshus som hette Vagnen & Karaffen och som låg några gatunivåer upp från hamnkvarteren, på vilket han hyrde ett kyffe till rum en vecka i taget.

Värdshuset erbjöd namnet till trots inget annat än logi (vilket passade Guapatrosj bra, då han lärt sig den hårda vägen att det varken var bra att skita eller supa där man äter och sover), så han hade raskt letat upp ett ställe han kunde göra till sitt stamlokus medan han tänkte över sitt liv, sin tillvaro och sin framtid.

Det var så han hade hittat Halta Krabban.

Och här satt han nu, en dryg månad senare, och sov över den av öl och magsaft impregnerade bordsskivan medan saliven som rann ut ifrån hans halvöppna mun bildade en otrivsam pöl bredvid den omkullvälta ölsejdeln och det urdruckna slivozimakruset.

”Ouakna!”

Guapatrosj uppfattade rösten som långt borta och högt upp; som om han själv befann sig i en djup brunn, långt under vattenytan.

”Jejeth, ouakna! Oui schtänger nu. Dy måschte gå”.

Jejeth?

Guapatrosj simmade uppåt och bröt vattenytan ackompanjerad av blixtrande huvudvärk och en smak som av spritmarinerad bitterbark i munnen. Vem fan är Jejeth? Han särade med ren viljestyrka ögonlocken från varandra och kunde lättat konstatera att inget bländande ljus mötte hans druckna blick.

Jejeth..? Just fan. Jereth. Det var namnet han gick under nu. Namnet han uppgav i nödfall, de ytterst få gånger någon frågade honom om det. Hans värdshusvärdinna kände honom under det namnet. Ymdor och Agika också. Och eventuellt hade någon av de som han trodde var Ymdors söner eller de andra stamgästerna på Halta Krabban snappat upp det.

”Mhmrhm”, mumlade han tillmötesgående. ”Jag ska bara samla ihop mig.”

Han reste sig upp till sittande ställning samtidigt som Ymdor ställde ner en sejdel på bordet framför honom.

”Ouatten.” upplyste han tjänstvilligt.

Guapatrosj fattade sejdelns trähandtag och drack några djupa klunkar. Hans syn började klarna, och han kunde konstatera att han förutom Ymdor var ensam kvar på Halta Krabban.

Som vanligt.

Han reste sig ostadigt upp och famlade i blindo efter sitt svärd tills han kom ihåg att han vanan trogen i dessa dagar lämnat det i sin sovhytt på Vagnen & Karaffen. Han gnuggade sig halvhjärtat i ögonen och mumlade ett tack och god natt, innan han vinglade ut i Ebelo-nattens eviga regn, som han lärt sig uppskatta i just detta tillstånd och sammanhang. Han var vansinnigt pissnödig.

Nedanför den lilla farstubron i gistet och fuktskadat trä vars steg ledde upp till Halta Krabbans dörr stod till höger en sprucken och för ändamålet oduglig tunna avsedd att fånga upp regnvatten som genom en liten ränna avleddes från det sluttande trätaket. Där fanns också en liten gränd som vindlade sig in mellan de oregelbundna husen och slutade i en nött och sliten stentrappa vars blanknötta steg ledde upp till nästa gatunivå. Guapatrosj tog sig på ostadiga ben in i gränden, till sin vanliga plats för sent vattenkastande. Han fumlade med bälte och byxlinning och tog stöd mot den regnslippriga husgaveln.

Det var mörkt i gränden. Beckmörkt. Det fanns ingen gatubelysning att tala om i Ebelo, så när hederligt folk stängt sina fönsterluckor för dagen och krupit till kojs, och krämarna, butiksägarna, tavernorna och värdshusen stängt för natten brann bara de facklor och lyktor som bars fram av den sparsamt patrullerande stadsvakten, och de var inte här nu.

Guapatrosj tittade mot vattnet ett par nivåer nedåt, där en och annan ljuskälla vars ursprung han inte kunde utröna reflekterades i den av duggregn krusade ytan. Det relativa ljuset där nerifrån gjorde bara mörkret i gränden mer påtagligt.

Guapatrosj släppte efter och ackompanjerade det entusiastiska skvalandet med något som skulle kunna föreställa en belåten suck. Han andades vällustigt ut, drog in den friska, fuktiga havsluften och lät sitt vatten mot husväggen.

Ett skrapande ljud till höger om honom någonstans inne i gränden fick honom att haja till. Han sneglade åt det håll från vilket ljudet verkade ha kommit. Han stirrade rakt in i kompakt svärta.

Han försökte andas så diskret han kunde, och han förbannade tyst sin gubbigt åldrade blåsa för den långsamma tömningen. Han spetsade öronen och lyssnade in i natten och gränden.

Det skrapande ljudet kom tillbaka, för att övergå i lätta fotsteg. En rörelse i ögonvrån gjorde Guapatrosj ytterligare medveten om att han inte var ensam i gatuprånget.

Plötsligt stod han bara där.

Pojken. Samma pojke som lämnat det obegripliga brevet, som Guapatrosj omedelbart med slivozimans hjälp hade glömt bort eller kanske förträngt.

Pojken stirrade på honom med sin grällt blåa, uttryckslös blick.

Guapatrosjs initiala rädsla hade snabbt övergått i drucken irritation, och han hann just börja undra varför i hela fridens namn pojken följde efter honom och varför han tycktes framträda så tydlig i beckmörkret, när gossen till prisjägarens fasa började ändra utseende.

Först åldrades han.

Inte jättemycket, men kanske med tio eller femton år.

Han växte ljudlöst framför Guapatrosjs ögon; blev bredare över axlarna. Gossens buk svällde tydligt framför hans blick, och hans ljusa kalufs antog successivt en mörkare ton, tills det var en svarthårig ung man som stod där. Gles skäggstubb framträdde tydligt i det nya ansiktet, som ägde en viss försiktig rondör. De tidigare så klarblå ögonen glimmade i natten som svarta brunnar mot det bleka anletet, och i pojkmannens näsvinge glimmade en silverring. Gestaltens ansikte var fortfarande helt uttryckslöst.

Guapatrosj knep ihop skinkorna och bet av urinstrålen varpå han läckande fumlade ner mandomen i byxorna medan han osäkert tog ett par berusade steg bakåt.

”Vad i alla skrofskukars namn vill du?” frågade han halvskrikande, och överraskades av hur skärrad han lät. ”Lämna mig ifred! Jag är bara ett fyllo som ska hem och sova ruset av mig!”

Han förbannade i sitt stilla sinne det faktum att han inte hade sitt svärd med sig. Den här pojkmannen skulle under normala förutsättningar inte ha varit mer än en munsbit för honom ändå, självklart, med eller utan svärd. Men det fanns något obehagligt obevekligt i den förut så blå – nu så svarta - blicken, som ingav honom en fasansfull känsla av osäkerhet och otillräcklighet.

Han kom på något:

”Jereth! Det är mitt namn! Jereth! Du har tagit fel på person. Jag kan hjälpa dig att hitta den du söker, det är sådant jag gör. Men låt mig gå hem och sova först. Snälla.”

Det där sista; snälla, överraskade och äcklade Guapatrosj, och medförde en distinkt smak av galla som trängde upp i hans välfuktade strupe. Vad håller jag på med?

Pojkmannen fortsatte bara att stirra på prisjägaren, som inte kunde koordinera sin kropp väl nog för att göra något annat än att osäkert stirra tillbaka.

Sedan hände något.

Guapatrosj upplevde det som att pojkmannen pratade, men utan att röra på läpparna, och han stod lika orörlig och envetet stirrande som tidigare. Orden, som saknade betydelse, fyllde Guapatrosjs medvetande, och tycktes inkräkta på hans själva väsen. Han kände hur han instinktivt stålsatte sig mentalt utan att veta vad som var i görningen, och sedan hur han resignerade inför en övermäktig motståndare.

Tusentals pyttesmå varelser – förmodligen dvärgar, hann Guapatrosj förvirrat tänka – tycktes demonterade hans hjärna, cell för cell, bit för bit, tills inga andra intryck återstod än ett ljust, sövande brus.

Guapatrosj upplöstes i detta audiella och visuella brus; svävade iväg i Ebelos regndimma. Uppgick i natten.

Pojken som inte längre var en pojke såg den försupne prisjägaren säcka ihop som en slaktad oxe på den hala kullerstenen.

Han vände sig om för att göra ett tecken, men hans vänner hade redan uppfattat att situationen var under kontroll och var på väg nerför trappan från den övre gatunivån. De var fyra stycken, och de tog sig snabbt och tyst fram genom gränden, fram till den eländiga människospillran som låg på marken och stank av piss och sprit, och som man hade sagt dem var deras enda hopp.